Här kommer Rebecka Ericssons berättelse och viktiga budskap. Vi på Roslagsfotograferna är stolta och glada över Rebeckas initiativ och att vi kan hjälpa till och få vara en del av denna viktiga fråga. Rebecka publicerade detta som fem delar på sitt instagram-konto och blev bl.a. re-postad och omnämnd av Stina Wollter
Del 1
”Härom veckan såg jag en video på Facebook som gick ut på hur man som kvinna kan framhäva ben (ja, skelettben så som nyckelben, käkben osv), bröst, magrutor och liknande. Allt för att få sin egen kropp att se ut som idealet vi ska sträva efter dvs att vi ska vara ”kurviga” vilket menas med att ha stor rumpa men smala ben, stora bröst men platt mage och nyckelben och revben får såklart mer än gärna synas.
För att nå denna kropp behövs hos oss alla flesta en justering, i mat och träning. Och det finns det gott om tips och lösningar för att ”lyckas” med runt omkring oss idag. Kolla bara på dagens löpsedel eller vilket tjejmagasin som helst (som också predikar om sidan efter hur du ska acceptera din kropp och älska dig själv precis som du är). Att träna idag går oftast ut med budskapet att just gå ner i vikt eller förändra din kropp till det bättre. Varför räcker det inte med att träna för att må bra inifrån?
Vid fyra tillfällen kommer jag att publicera bilder från häromdagen när Susanne och Kim Rehnfeldt fotade mig. Hur samhället vill att jag ska vara VS när jag är som jag är helt enkelt. Jag kommer att dela med mig av mina personliga tankar hur samhället har påverkat oss under denna serie. Jag hoppas att ni vill dela bilder av er själva, på Facebook eller Instagram med hashtaggen #minkroppduger2018 eller #mybodyisenough2018 där ni helt enkelt är som ni är.
Alla kroppar måste accepteras, dags för förändring! @roslagsfotograferna”
Del 2
”Sedan jag var liten har jag alltid varit medveten om att jag inte borde äta sötsaker. Jag hade godisförbud nästan jämt och fick nästan aldrig äta mer än en bulle. Anledningen var väl eftersom att jag älskade godsaker och hade själv svårt att sätta stopp. Men jag tror att den främsta anledningen var nog för att jag hade lätt att gå upp i vikt. Trotsig (eller smart?) som jag var gjorde jag det ändå, alltså äta sötsaker bakom mina föräldrars rygg. Mina kompisar som visste att jag hade godisförbud stämde ofta träff med mig på lördagarna och så gömde vi oss någonstans och delade på deras lördagsgodis. Dessa förbud tror jag inte leder någonstans eller jo till frosseri eller hetsätning. Jag var mästare på att smygäta allt sött och gott som fanns hemma när mina föräldrar inte var i köket eller i närheten. Såklart tror jag inte att mina föräldrar ville mig något illa (väldigt få föräldrar vill det) så jag klandrar inte dem. De visste helt enkelt inte och var rädda för att jag skulle bli överviktig. Jag gick på en rad av olika aktiviteter (dans, balett, basket, handboll mm) men inget fastnade för mig. De andra i mina aktivitetsgrupper var ofta mycket bättre i den genren och jag såg ett mönster, alla var smalare och mindre än mig. Jag såg att de klagade alltid på att maten var äcklig osv och jag förstod inte riktigt varför. Jag som tyckte att mat var så gott! Då som ca 10åring kunde jag koppla redan då att folk som tränade åt knappt någonting och det tyckte jag verkade tråkigt samt att jag kände mig utanför eftersom att jag var större än alla andra i gruppen så det ledde det till att jag slutade. Jag tror att om man är orolig för t ex sina barns ätande av för mycket socker så är det bättre att försöka förklara vad som händer inuti kroppen av för mycket intag av socker, hur det påverkar hjärnan osv så att man inte fokuserar på hur kroppstypen påverkas eller vikten. Det viktiga är ju faktiskt att man mår bra inuti sin kropp. Och samma sak med träningen. Att man mår bättre av att träna! Inte att syftet är att förändra sitt yttre eller gå ner i vikt.”
Del 3
Trots att jag visste att jag inte borde äta mycket sötsaker eller mat så gjorde jag det ändå. Jag hade kött på benen och vågade stå upp för mig själv och sket bokstavligt talat i vad alla andra tyckte om mig. Många tyckte att jag var konstig för jag var väldigt högljudd och gjorde mig inte till utan var mig själv till fullo. Ett exempel var att jag när jag gick i 5:an så hade jag på mig varje onsdag chockrosa mjukisbyxor, en gul t-shirt med en orm på och en matchande rosa scarf som jag använde som mantel. Jag hade läst någonstans att man ska stå framför spegeln och säga att man älskar sig själv och det gjorde jag varje dag. När jag tänker på 11åriga Rebbe så ler jag och känner mig stolt och glad över att jag körde mitt egna race. I min klass var det bra gällande snacket kring mat och kropp. Det snackades inte så mycket om det helt enkelt och en anledning kan säkert vara att alla i min klass spelade varsitt instrument och fokuserade mer på det än kost och träning. När jag gick i 8:an började jag i en konfirmationsgrupp i Vasastan i Stockholm. Vi var fyra tjejer och ca 15 killar. I konfirmantionsgruppen var det en helt annan dynamik än den jag var van vid. Tjejerna var otroligt noga med utseendet och hur de såg ut och klagade alltid på maten som serverades. Jag som aldrig hade petat i maten istället för att äta den blev väldigt påverkad. Jag började känna hunger och ”glädje” av att somna hungrig om kvällarna och efter lägren blev jag taggad på att träna mer och ”äta rätt”. Sedan var det även en stor hierarki hos killarna och de blev behandlade som kungar. När gruppen hade samtal och diskussioner var det bara killarna som snackade, tjejerna lyfte knappt ett finger. Jag var den enda tjejen som orkade prata och ta diskussionerna och säga emot när det behövdes. Mina viktnedgångsförsök lyckades i ca en vecka och då tyckte jag att jag varit så duktig och belönade mig med en påse godis som ledde till att dieten brast.
En väldigt nära vän till mig i min klass som alltid varit lik mig i sina matbeteenden (alltså att älska mat) och äta vad och när man ville samt att vi hade liknande kroppstyper ”några kilon för mycket” hade under sommaren till 8:an gått ner ca 10 kg i vikt av en slump. Efter ett tag när jag märkte det blev jag ledsen och avundsjuk. Jag har ju alltid velat bli smal, jag har bara inte tyckt att det verkar värt det om man måste träna under press och sluta äta. Hemligheten till hennes viktnedgång var att hon hade slutat äta lunch för att hon blev inte hungrig då eftersom att hon tog sovmorgon och åt frukost kl 12 varje dag. Jag minns hur mycket jag önskade att det kunde hända mig, att jag bara skulle sluta att bli hungrig och bli smal omedvetet. Sommaren till 9:an påväg till en kurs med en kompis hittade vi en app som gick ut på att räkna kalorier för att gå ner i vikt. Jag körde all in och gick ut och sprang nästan varje dag kl 7 innan frukost. Efter någon vecka raderade min kompis appen, hon började känna att det blev konstigt i huvudet medan jag började kunna dra in magen så att man såg konturerna på revbenen och den euforin jag kände. Jag gjorde äntligen rätt för att lyckas med att bli smal och det var inte ens så jobbigt när jag väl kommit in i det.”
Del 4
”Appen var min bästa vän under sommaren 2012. Jag lydde den strängt och körde på. Innan skolstarten åkte jag på en annan kurs. Jag minns så tydligt att jag behövde köpa middag på centralen i Oslo där jag letade i varenda kiosk och affär efter den godaste maten som innehöll de minst antal kalorier. Till sist hittade jag en liten baguette med pålägg. Den innehöll 300 kcal så det kändes rimligt för en middag. När jag ätit den så kontroll läser jag innehållsförteckningen. Där ser jag att kcal var per 100 g och baguetten vägde 200 g. Jag fick en sådan panik och satte på mig skorna och gick ut för att bränna de kcal som jag förtärt av misstag. Första matångesten/ätstörningstänket kom redan efter att jag hållit på i 7 veckor. Men det förstod inte jag. Jag trodde att det var en självklarhet och en del av det hälsosamma livet.
Sedan kom första dagen i 9:an. Jag hade strävat efter den dagen och sett den som ett av mina delmål. Just nu hade jag gått ner ca 12 kg på 9 veckor. Men eftersom att jag hade en övervikt på ca 10 kg innan så såg jag ut som jag borde nu. Fast jag hade ett mål på att gå ner 6 till för jag ville ha marginal. Blickarna och kommentarerna jag fick av klasskompisar, skolkamrater och lärare var obeskrivbara. ”Det syns i ansiktet att du blivit smalare!” ”Dina ben wow!” ”Shit vad snygg du har blivit”. Folk viskade bakom min rygg om hur coolt det var att jag hade gått ner i vikt och detta blev en stor grej för mig. Äntligen är jag ”normal” enligt BMI. Jag nådde min målvikt och lite senare på hösten fyllde min mamma 50 år och hade fest. Jag och min kompis hjälpte till och ordnade med disk och mat under festen. Efter ett tag kom mammas fyra-fem vänninor in i köket och ödslade med komplimanger om hur duktig jag hade varit som gått ner i vikt och blivit hälsosam. De stod där säkert i 30-40 min och det enda de pratade med mig om var att jag blivit smal och snygg. Min kompis stod där och kokade av ilska, hon hade redan förstått att det här började bli ett problem för mig. Julen kom och jag tillät mig själv att äta vad jag ville men efteråt när jag ställde mig på vågen visade den 6 kg plus. Den ångesten jag fick var obeskrivlig. (Fortsättning i kommentarerna)
Jag var visserligen fortfarande ”normal” enligt BMI men jag hade panik över hur tjock jag blivit och hade en rädsla över att jag skulle gå upp ännu mera. Nu började bantandet igen men efter några dagar av ständig hunger började hetsätningen. Och sådär höll det på en månad: späka sig och sedan hetsäta. Men hetsätningen var ingenting jag valde utan den bara kom, jag tappade kontrollen och kunde äta vad som helst som gärna var fett eller snabba kolhydrater. T ex stora skedar med bregott direkt ur paketet eller en hel limpa bröd. Efteråt blev jag så mätt att jag vart illamående så ganska snabbt insåg jag att jag kunde stoppa ner fingrarna i halsen och spy upp allt. Så höll det på. I mars fick jag tillbaka disciplinen och började gå ner i vikt igen. Att jag 2,5 månad senare skulle hamna på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstötningar) och diagnosernas med Anorexia fanns inte i min vildaste fantasi.”
Del 5
”Att komma ur min anorexia tog lång tid. Sommaren 2013 började helvetet rent utsagt med matscheman och vård. Alla kurser jag var anmäld till var jag tvungen att avstå eftersom att jag inte fick/kunde äta själv utan uppsikt av mina föräldrar. Jag och mina föräldrar isolerades mot omvärlden och varenda dag var en kamp mot ätstörningen. En sådan trevlig och enkel sak som att bli bortbjudna på middag hos familjevänner var absolut inte tänkbara att tacka ja till i första hugg. Hela mitt första år under gymnasiet fortsattes under ständig kamp för att överleva. Ätstörningen tog kol på mig och mina föräldrar. Vi var helt slut och jobb, relationer och livet runtomkring oss påverkades enormt. Det tog tid att bli bättre och jag vågar faktiskt inte säga när jag blev frisk eftersom jag vet inte riktigt hur ett liv utan en ätstörning är. Tyvärr är det så med oss flesta ätstörda. Ätstörningen sitter alltid kvar i huvudet men man får lära sig att hantera att ignorera tankarna och all ”kunskap” om kaloriinnehållet på alla livsmedel man kan och näringsvärdet. Det värsta är att vi är många som har en ätstörning. 200 000 personer drabbas av en ätstörning vilket innebär var femte person (http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2017/05/Atstorningar-drabbar-200-000–fler-behover-hjalp-tidigt/). Ca 77 % av dessa är kvinnor och 23 % män. Jag tror vi måste våga prata om det här mer för att få förändring i dagens samhälle. Att socker och fett är farligt det får vi höra varje dag men att ha en ätstörning är i långa hästvägar mycket farligare, hur ofta får vi höra det? Inte alls lika ofta som det farliga sockret och fettet. Jag trots att det är viktigt att vi pratar med våra barn i vår närhet att det inte är farligt att vara tjock. Tjock är en beskrivning så som smal är. Tjock innebär inte att man är lat, ful, luktar äckligt, slafsig, häller i sig godis, läsk och skräpmat. En tjock person kan leva ett likadant liv som en smal person. Det handlar mycket om gener och ens förbränning. Alltså kan en tjock person leva sunt. T ex att röra på sig/träna, äta bra mat och äta en efterrätt eller en glass när man känner för det.(forts i kommentarerna)
Det jag vill komma fram till är att fördomar och förakt om tjocka människor är något vi måste sluta med. Det är ok att vara tjock! Du behöver inte komma med bantningstips osv till en tjock person. För kom ihåg, att vara tjock är mycket bättre än att ha en ätstörning.
Jag vill tacka för all support jag fått dessa dagar under min serie #minkroppduger2018 / #mybodyisenough2018. Det betyder väldigt mycket och jag hoppas att jag har inspirerat människor till att tro på sig själv och älska sin kropp mer oavsett vad. Stort tack även till Susanne och Kim Rehnfeldt @roslagsfotograferna som stöttat mig och gjort detta projekt möjligt. Ni som är intresserade av andra kroppsaktivister vill jag rekommendera mina förebilder: Stina Wollter @stinawollter, Sara Dahlström @sdahlstrom och Natashja Blomberg @ladydahmers.”
